Oarbetslös

Jag skrev en lång text om Arbetslöshet och fick äntligen ur mig all sorg, oro, ångest och ilska som jag burit alla dessa arbetslösa dagar och nätter. Det kändes skönt att alla tunga känslor fanns där på pränt. Och trots att de var nedskrivna och inte längre bara tankemonster i mitt huvud, så verkade de rimliga. Det var rimligt att jag kände mig lurad, besviken och lämnad av samhället. Det var rimligt att känna att ”det här är inte rimligt”.

Så gick några veckor och jag fick jobb.

Rimligt? Jag vet inte. Men i varje fall oerhört efterlängtat.

Verkligheten

Hon började jobba när hon var femton år. Hon gick fortfarande i skolan. En eller två eftermiddagar i veckan ansvarade hon för två små barn, ett och tre år gamla. Hämtade från dagis, lekte, bytte blöjor, tröstade och lagade middag.

Snart var barnen tre stycken. Onsdag och fredag eftermiddag var de hennes.

Hon började passa en annan familjs barn på kvällarna. Det var två tjejer, två och tre år gamla. Hon såg på Bolibompa, värmde välling, borstade deras tänder, klädde om de till pyjamas och läste godnattsaga.

Hon började på gymnasiet. Fyllde sexton år. Sjutton år.

Tog ett tredje jobb. På helgerna serverade hon fika och lunch till Gamla stans turister. Skummade lattemjölk, plockade disk, torkade bord, bredde smörgåsar och fyllde diskmaskinen.

Hon jobbade varje sommar. Så mycket hon fick och orkade. Oftast blev det större delen av sommarlovet.

Hon jobbade på fritids, som frukostvärdinna på hotell, som köksbiträde och i matbutik.

Hon tog studenten. Valde att genast fortsätta plugga.

På helgerna jobbade hon som köksbiträde och diskare på vårdboende för psykiskt sjuka. De tokiga gillade henne. De berömde hennes flit när hon skrubbade golven rena krypandes på knä. De blev inspirerade av hennes studier.

»Jag funderar också på att börja läsa på universitetet, matematik« sa killen med det rufsiga, alltid lika oborstade, håret.

Flickan log och sa »Varför inte. Sök!«

Hon gillade att prata med de tokiga. Hon varken skämdes för eller skrämdes av deras egenheter. Hon lyssnade, frågade och sparade dessa samtal i sitt inre. Hon hade aldrig träffat mer äkta personer än de där inne. De förställde sig aldrig. De bara var.

»Ibland när jag sitter ute och röker, då hör jag hur myrorna talar med varandra« sa den smala rangliga mannen en dag.

I tysthet önskade flickan att också hon kunde höra vad myrorna pratade om.

Flickan flyttade till en annan stad för att studera. Varannan helg åkte hon till hemstaden och jobbade i huset med de tokiga. Tidigt på måndag morgon tog hon tåget tillbaks till föreläsningssalen.

Fem somrar i rad arbetade hon i den lilla matbutiken i skärgården. Hon sprang mellan lager, hyllor, kassa och båtmack med svetten rinnandes innanför förklädet. Sista jobbveckan varje sommar undrade chefen hur de sista sommarveckorna skulle gå utan henne där.

»Du lovar väl att jobba nästa år också. Du måste!«

Flickan sökte en utbildning hon inte trodde att hon skulle komma in på. Hon fick skriva prov i en hel dag. Efter några veckor fick hon beskedet, hon hade kommit in.

Hon började jobba i butik på kvällar och helger. Satt i kassan i en butik där stadens kulturmänniskor handlar sin mat.

Hon tog sin examen. Sex år av studier på högskola och universitet var över. Hon hade klarat sex år utan studielån. Levt sex år på införtjänade pengar.

Nu skulle det riktiga livet börja. Med riktigt jobb.

Trodde hon.

Istället började Den stora arbetslösheten. Den hemska arbetslösheten. Den mörka arbetslösheten. 

I mer än nio år hade hon jobbat parallellt med sina studier. Nu när hon hade studerat färdigt fick hon inget jobb alls. Nu när hon var redo för arbete ville ingen ha henne.

Flickan är jag.

Om att bli ledsen

– Han köper alltid gula Blend.

Mannen före mig i kön är tydligen stammis. Den korta något rundhyllta damen bakom disken har inte sett honom på länge berättar hon. Nu vet hon varför. Han blev påkörd av en spårvagn för någon vecka sedan. Fastnade och drogs med i drygt tio meter. Nu är han på benen igen. Köper gula Blend av damen bakom disken.

Hon vänder sig till mig och suckar.
– Jag blir så ledsen. Vi måste vara mer försiktiga. Varsamma. Inse att livet plötsligt kan förändras annars. Sjukdomar kan vi inte skydda oss emot, men sånt här.

Hon pekar på ett fotografi som sitter upptejpat på väggen bakom disken. En ung vacker flicka ler stort.
– Min dotter fick bröstcancer för två månader sedan. Hon är vårt enda barn.

– Åh nej, hoppas hon blir bra, är det enda jag får fram.

– Ja, jag är så ledsen, säger damen bakom disken samtidigt som hon börjar slå in varorna till kunden bakom mig.

Jag lämnar butiken. Ledsen.

Duschastronauten

När jag var liten och gick i låg- och mellanstadiet hade vi gympa två gånger i veckan. Mamma och jag hjälptes åt att packa gympapåsen kvällen innan. Jag har aldrig varit tjejen med det långa svallande håret, min korta frisyr till trots envisades mamma om att jag skulle ha duschmössa med mig. Jag fick absolut inte gå ute med blött hår. Jag kunde ju bli förkyld!

Jag skämdes nog lite grann över duschmössan, men det föll mig aldrig in att mamma inte kunde veta om jag använde den eller inte. Jag drog snällt på mig mössan efter varje gymnastiklektion.

Ibland hade jag en röd duschmössa med vit spetskant. Ja, en sådan som tanterna på badhuset drar över huvudet när de skrubbar sina skrynkliga kroppar rena under duschkranens spretiga strilande.

Andra gånger hade jag min marinblåa astronautliknande bonad. Den såg ut som en påse, lika bred upptill som nedtill. När jag trädde den över huvudet nådde den mig ungefär ned till axlarna. Framtill fanns ett genomskinligt fönster genom vilket jag kunde titta ut.

Jag måste ha sett ut som ett miffo. Ändå gillade jag nog astronautmössan bäst. Med den på huvudet befann jag mig lite som i en annan värld. När vattnet hamrade mot plasten hördes kompisarnas röster bara dovt i fjärran.

Hemmet

Jag möter henne i korridoren precis framför tv:n. Det är inte en sådan där kal, skrämmande och opersonlig korridor. Den känns nästan hemtrevlig med prunkande blommor på fönsterbrädorna, gulmålade väggar, fåtöljer och en broderad väggbonad ovanför en av dörrarna.
Hon sätter sig i en av fåtöljerna. I knät lägger hon en stickning. Med vänstra handen stryker hon bort den grå luggen som fallit ned framför ögonen.

Någon har glömt att stänga av tv:n. »I hate you. It's over!« skriker en hårt sminkad kvinna med puffärmar. Trots att tv:n fortsätter skrika fram en gråt som i normal volym skulle ha varit snyftande verkar det inte störa henne där hon sitter i fåtöljen.
Stickorna slår långsamt mot varandra med ett dovt regelbundet tickande. Hon nynnar tyst på en kort melodislinga. Om och om igen.

Plötsligt förvrids hennes ansikte till ett grin. Ögonen tåras. Munnen darrar så där okontrollerat. Ett ljud som liknar en snyftning tränger fram ur strupen. Lika snabbt som ledsenheten fallit över henne lika snabbt är den borta. Det blöta på kinden torkar och ett litet leende sprider sig över ansiktet. Hon fortsätter nynna och emellanåt formar hennes mun ett ord. Hon tycks inte minnas hela texten.

Jag närmar mig henne sakta. Till slut står jag en halvmeter framför henne. Hon tittar inte upp.
– Hej Solveig, säger jag.
– Hej, svarar hon utan att lyfta blicken. Utan att göra avbrott i stickningen.
– Stickar du en halsduk, frågar jag.

Tystnad.
Jag fortsätter.
– Är den till dig?
– Äh, fräser hon snabbt. Den är till mina dockor.

Söta lilla Solveig.

Jag kommer plötsligt ihåg att jag var på väg någonstans. Sakta lyfter jag fötterna och går mot andra änden av korridoren. Dörren, på vilken det med snirkliga bokstäver står skrivet hennes namn, Solveig, står på glänt. På golvet nedanför sängen sitter de prydligt på rad.
Dockorna.

Salong Titanic

På promenad i mitt kvarter går jag förbi både fiskaffär, grönsaksbutik, köttbod, keramikverkstad, Hemköp och Apoteket. Jag passerar korvkiosken som liknar ett fyrkantigt tivolistånd med sin lucka, handskrivna meny och svartvita skylt på taket med det enkla budskapet »Korv kiosk«. Det är alltid kö till den lilla korvlådan. Om de har ett fantastiskt potatismos eller grymt goda korvar vet jag inte. Jag har inte smakat än.

I fiskaffären är det lång kö på fredageftermiddagarna. Helgen ska firas med färska räkor, lax eller skaldjurspaj. Någon undrar vad lubb är för någon fisk.

På Hemköp är ostutbudet lika magert som vanligt. Och dyrt. Stackars oss. Först levde vi ensamma och ägnade inte en tanke åt utbud, pris och åtgång av ost. Vi flyttar ihop och plötsligt måste vi köpa ost nästan lika ofta som mjölk. Jämt ska man stå vid ostdisken och vela mellan smaklös halvdyrost och en något smakrikare kostaskjortanost.

Så en dag upptäcker vi Majkens alldeles på hörnan. På Majkens livs, kvarterets »turklivs«, är cheddarosten billigare än på stora livsmedelskedjan Hemköp. Affärer som Majkens som har lite av varje; mjölk, bananer, kaffe, glödlampor, toapapper, chips och skosnören, räddar många plötsliga hemmakriser. När bjudmiddagen ska tillredas och saltpacketet står oförklarligt tomt i köksskåpet, är det till Majkens vi springer med förkläde på och grytlapp i handen. Majkens finns där som en trogen tjänare.

Alltid tillgänglig. 9–21 alla dagar.

Bakom disken sitter den gråa leende farbrorn som vanligt och väntar. Väntar på att dörrklockan ska klinga och någon ska komma in och köpa en tidning. En chokladkaka. Ett paket mjölk. Pengar utbytes och blickar möts. Det klingar igen och farbrorn är återigen ensam.

9–21. Alla dagar.

Inte alla butiker lyckas överleva. Bakom vissa fönster är det alltid mörkt. Dammet ligger tjockt på kvarlämnade hyllor.

I andra övergivna lokaler börjar någon plötsligt riva, hamra och måla. En svartklädd med trendiga svarta glasögon flyttar in. Vita väggar och ett stort arbetsbord i mitten.

Det finns också verksamheter som överlever fastän de ser ut att vara på väg att gå under. Butiker som aldrig tycks besökas av några kunder. Butiker som går runt utan att man förstår hur.

Salong Titanic på vår husgavel är en av dem. Trettio meter längre ned på gatan finns en till frisörsalong och 70 meter därifrån en annan. Jag undrar när skeppet sjunker.

Två Rum Och Knäböj

Vi bor två vuxna i en tvåa. Vårt kök är så pass stort att det ryms en kökssoffa i det. Vi har ett sovrum som rymmer både säng, nattygsbord, garderob, klädskåp och läsfåtölj.

Hallen är lite trång. Trång på skor. Vår skohylla har nätt och jämt plats för fyra par skor. Inte mycket att göra åt. Vår skohylla är en skateboard.

Vardagsrummet har stor potential. När solen skiner lyser strålarna upp varenda golvplanka i rummet. Vi har ett stort fönster.

Badrummet är litet men ändå stort. Till ytan är det inte mer än kanske tre kvadratmeter. Men det känns större. Det beror nog på det pyttelilla handfatet. Det är korkat litet. Det går inte ens att tvätta ansiktet utan att det bildas en pöl av vattenstänk på golvet. Toaletten är också gjord för en mindre varelse. Den påminner om en sådan som finns på dagis. Extra låg, så att små barnrumpor ändå ska nå upp. För mig blir toabesöken som korta träningspass. Om jag sätter mig som vanligt faller jag handlöst i 10 cm innan jag med en duns når toasitsen. För att undvika detta får jag spänna mina lår- och rumpmuskler tills min rumpa möter plasten. Och när jag reser mig får jag återigen spänna den rumpnära muskulaturen och skjuta mig upp till startposition.

Ett knäböj alltså. Varje gång jag går på toaletten.

Fast ibland väljer jag det handlösa fallet.