Hemmet

Jag möter henne i korridoren precis framför tv:n. Det är inte en sådan där kal, skrämmande och opersonlig korridor. Den känns nästan hemtrevlig med prunkande blommor på fönsterbrädorna, gulmålade väggar, fåtöljer och en broderad väggbonad ovanför en av dörrarna.
Hon sätter sig i en av fåtöljerna. I knät lägger hon en stickning. Med vänstra handen stryker hon bort den grå luggen som fallit ned framför ögonen.

Någon har glömt att stänga av tv:n. »I hate you. It's over!« skriker en hårt sminkad kvinna med puffärmar. Trots att tv:n fortsätter skrika fram en gråt som i normal volym skulle ha varit snyftande verkar det inte störa henne där hon sitter i fåtöljen.
Stickorna slår långsamt mot varandra med ett dovt regelbundet tickande. Hon nynnar tyst på en kort melodislinga. Om och om igen.

Plötsligt förvrids hennes ansikte till ett grin. Ögonen tåras. Munnen darrar så där okontrollerat. Ett ljud som liknar en snyftning tränger fram ur strupen. Lika snabbt som ledsenheten fallit över henne lika snabbt är den borta. Det blöta på kinden torkar och ett litet leende sprider sig över ansiktet. Hon fortsätter nynna och emellanåt formar hennes mun ett ord. Hon tycks inte minnas hela texten.

Jag närmar mig henne sakta. Till slut står jag en halvmeter framför henne. Hon tittar inte upp.
– Hej Solveig, säger jag.
– Hej, svarar hon utan att lyfta blicken. Utan att göra avbrott i stickningen.
– Stickar du en halsduk, frågar jag.

Tystnad.
Jag fortsätter.
– Är den till dig?
– Äh, fräser hon snabbt. Den är till mina dockor.

Söta lilla Solveig.

Jag kommer plötsligt ihåg att jag var på väg någonstans. Sakta lyfter jag fötterna och går mot andra änden av korridoren. Dörren, på vilken det med snirkliga bokstäver står skrivet hennes namn, Solveig, står på glänt. På golvet nedanför sängen sitter de prydligt på rad.
Dockorna.