Duschastronauten

När jag var liten och gick i låg- och mellanstadiet hade vi gympa två gånger i veckan. Mamma och jag hjälptes åt att packa gympapåsen kvällen innan. Jag har aldrig varit tjejen med det långa svallande håret, min korta frisyr till trots envisades mamma om att jag skulle ha duschmössa med mig. Jag fick absolut inte gå ute med blött hår. Jag kunde ju bli förkyld!

Jag skämdes nog lite grann över duschmössan, men det föll mig aldrig in att mamma inte kunde veta om jag använde den eller inte. Jag drog snällt på mig mössan efter varje gymnastiklektion.

Ibland hade jag en röd duschmössa med vit spetskant. Ja, en sådan som tanterna på badhuset drar över huvudet när de skrubbar sina skrynkliga kroppar rena under duschkranens spretiga strilande.

Andra gånger hade jag min marinblåa astronautliknande bonad. Den såg ut som en påse, lika bred upptill som nedtill. När jag trädde den över huvudet nådde den mig ungefär ned till axlarna. Framtill fanns ett genomskinligt fönster genom vilket jag kunde titta ut.

Jag måste ha sett ut som ett miffo. Ändå gillade jag nog astronautmössan bäst. Med den på huvudet befann jag mig lite som i en annan värld. När vattnet hamrade mot plasten hördes kompisarnas röster bara dovt i fjärran.