Huset som vetter mot norr

I huset mittemot vårt, i det som vetter mot norr, känner jag ingen.
Jag vet inte heller hur någon där ser ut. Alla har nämligen sina persienner neddragna.

Jämt.

Jag la märke till det redan innan jag flyttade in hos min kära. Jag undrade vad det var för något hus, det där norra. Bor det gömda flyktingar där eller är det ett hus för ljuskänsliga? Han hade inte ens lagt märke till att han hade ett persiennhus utanför köksfönstret.

Det är från köket vi ser det här huset. Huset med de ständigt nedfällda persiennerna. Bara ibland skimrar det svagt när någon vinklar om dem.
Om vi istället står i vardagsrummet eller sovrummet ser vi ett annat hus. Ett hus som vetter mot söder. Vi ser när barnfamiljen tvärs över gården dukar undan tallrikar och glas från sitt köksbord. En våning nedanför kokar den ensamma gamla farbrorn sitt morgonkaffe. Det lyser i de flesta fönstren i huset som vetter mot söder. Så som det brukar göra i ett bostadshus.

En dag gick jag in i en av portuppgångarna i huset som vetter mot norr. Jag ville se om namnen på tavlan skulle hjälpa mig att lista ut vilka de boende är. De som alla valt att leva i mörker.
På tavlan stod helt vanliga namn.

Nattgungerskan

Och så är hon där igen.

Kedjorna svänger långsamt fram och tillbaka. Från ena sidan till den andra. Det glimmar till snabbt när gatlyktans ljus träffar den silvergrå metallen. Det är bara då när avståndet till marken är som längst, precis innan kedjans pendlande rörelse byter riktning, som hon lyses upp för en kort stund.

Hon ser nöjd ut. Glad. Lycklig.

Med en fot på vardera sida om däckhålet, båda händerna knutna runt den ena kedjan och ryggen lutad mot den andra gungar hon sakta genom den nattsvarta kalla luften.
I mitten av den pendlande rörelsen släpper hon den ena handens grepp om kedjan. Med stöd av bara höger hand svingar hon sig ut mot vänster. Gungan faller ned igen och hon byter hand. Med vänster hand om kedjan flyger hon fram mot höger. Gungan faller ned igen och hon byter hand.

Det ser ut som om hon dansar.
En gungdans tillägnad natten.
Fram och tillbaka svänger hon. Från ena sidan till den andra.

I huset mittemot släcker pappan till de två barnen lampan även i sovrummet. Hela lägenheten är nu mörk.
Jag sitter i sängen gömd bakom blommorna på fönsterblecket och iakttar henne, nattgungerskan. Och det känns tryggt. Hon är där igen. Som en vana, tradition, rutin. Hennes sakta gungande intalar mig att allt är som det brukar vara. Ska vara.

Ur fickan plockar hon upp en mobiltelefon. Det lyser svagt kring den. Hon ger den en snabb glimt, lägger tillbaks den i hålrummet i byxbenet och hoppar ned i sanden. Med raska steg försvinner hon bort ur mitt synfält. De persienneddragna fönstrena på bottenvåningen i huset mittemot lyses upp av en reflektion när portdörren bredvid min öppnas och hon tänder trappljuset.

Min nattgungande granne. Jag undrar vem hon är i dagsljus.