Huset som vetter mot norr

I huset mittemot vårt, i det som vetter mot norr, känner jag ingen.
Jag vet inte heller hur någon där ser ut. Alla har nämligen sina persienner neddragna.

Jämt.

Jag la märke till det redan innan jag flyttade in hos min kära. Jag undrade vad det var för något hus, det där norra. Bor det gömda flyktingar där eller är det ett hus för ljuskänsliga? Han hade inte ens lagt märke till att han hade ett persiennhus utanför köksfönstret.

Det är från köket vi ser det här huset. Huset med de ständigt nedfällda persiennerna. Bara ibland skimrar det svagt när någon vinklar om dem.
Om vi istället står i vardagsrummet eller sovrummet ser vi ett annat hus. Ett hus som vetter mot söder. Vi ser när barnfamiljen tvärs över gården dukar undan tallrikar och glas från sitt köksbord. En våning nedanför kokar den ensamma gamla farbrorn sitt morgonkaffe. Det lyser i de flesta fönstren i huset som vetter mot söder. Så som det brukar göra i ett bostadshus.

En dag gick jag in i en av portuppgångarna i huset som vetter mot norr. Jag ville se om namnen på tavlan skulle hjälpa mig att lista ut vilka de boende är. De som alla valt att leva i mörker.
På tavlan stod helt vanliga namn.